Pekoralets, ädelpekoralets och pekoralpastischens historia och betydelse i Sverige från 1600-talet till idag

Glosan pekoral kommer från senlatinets ”pecoralis”, härlett ur ”pecus”, det vill säga ”fä”, ”får”, ”fänad”, ”boskap”. Ordet ”pecora” betyder ”får” på italienska, och man kan lätt föreställa sig en kör av bräkande får, eller ett ensamt får som ensligt bräker i skogen. Något dylikt har de som en gång kopplade ihop termen ”pecoralis” med detta slags texter förmodligen tänkt: att det rör sig om fåraktig diktning.

Ordet pekoral förekommer inte sällan som koncept och slagträ i kulturdebatten, men ofta utan att det framgår vad det är för något, till exempel att det finns olika typer. I anslutning till att Möller tidigare utgivit antologin ”Tre sekler av svenska pekoral” tar han sig här an forskningsuppgiften att teckna pekoralets, ädelpekoralets och pekoralpastischens svenska historia från 1600-talet till idag.