”Själen finns kvar” – Bertil Svensson följde Högskolan i Halmstad från starten

Jubileumsporträtt. Under Högskolans 40-årsjubileum uppmärksammas några personer som varit betydelsefulla för utveckling av forskning och samverkan. I det här porträttet möter du Bertil Svensson, en av Högskolans första disputerade lärare.

– Det lät ju spännande såklart, att bygga upp något helt nytt. Den 29 april 1983 disputerade jag på en avhandling om parallelldatorn Lucas som jag och mina doktorandkollegor hade byggt i Lund. Två dagar senare började jag min anställning i Halmstad.

Bertil Svensson blev inte bara lektor utan även prorektor. Högskolan hade till en början knappt 40 anställda, varav bara Bertil Svensson och en till hade disputerat.

– Det var först inte tal om att bygga upp forskningsverksamhet, utan bara att utbilda. Men det tyckte jag var roligt. Jag hade varit vikarierande universitetslektor i flera år i Lund så jag hade en hel del erfarenhet av undervisning.

Först i landet med mekatroniklinje

Men redan innan han anställdes hade han haft uppdrag i Halmstad. Grunden för Högskolan var de eftergymnasiala utbildningar som redan funnits i Halmstad i några år. Det var tre program; för fritidspedagoger, förskollärare och utvecklingsingenjörer. Utvecklingsingenjörerna specialiserades mot produktutveckling – man identifierade problem och möjligheter tillsammans med industrin, utvärderade vilken passande teknik som fanns och tränades att driva innovationsprojekt. Men för att möta efterfrågan från industrin fanns idéer om ytterligare en linje, som gick mer på djupet med ny teknik och dessutom innefattade mer elektronik.

Ett år innan Högskolan startades hade Bertil Svensson tillsammans med Göran Gremyr, som var lektor för Halmstads utvecklingsingenjörer, fått uppdraget att utveckla den nya linjen. Arbetsnamnet var ”styr- och reglerteknik” men Bertil Svenssons LTH-kollega Freddy Olsson, som hade utformat Halmstads utvecklingsingenjörsutbildning, föreslog att den nya inriktningen skulle kallas mekatronik. Begreppet kom från Japan och hade börjat få fäste i andra länder. I Sverige var Högskolan i Halmstad först med att kalla en utbildning så.

– Det var en väldigt rolig tid. Det fanns en nybyggaranda, en pådrivande rektor och frihet att göra nya saker. På den tiden var det UHÄ, nuvarande UKÄ, som bestämde vilka linjer som skulle finnas och hur många som skulle antas. Men vid de nya högskolorna gick det att bryta ny mark. Jag minns att Freddy sa att utvecklingsingenjörsprogrammet hade han inte kunnat starta i Lund, och kanske var det likadant med mekatroniken.

Rektor ville ha forskande lärare

Även om Högskolan formellt inte sysslade med forskning så var det en fråga som engagerade förste rektorn SvenOve Johansson.

– Han drev stenhårt tesen att det inte är någon högskola om det inte finns kunskapsutveckling och forskande lärare. Så han uppmuntrade oss att fortsätta med projekt vi redan drev och hjälpte oss att hitta finansiering, säger Bertil Svensson.

SvenOve Johansson ville gärna se centrumbildningar kring Högskolans forskningsområden och Bertil Svensson var en av dem som fick börja bygga upp sådana. Först ut var Centrum för bildbehandling och datorgrafik, CBD. Samtal med industrin hade visat att företagen hade flera problem som borde kunna lösas med bildanalys.

– Men vi hade ingen som kunde bildbehandling, allra minst våra studenter, för det fanns ingen kurs i det. Så vi bildade ett kompetenscentrum för att utveckla kunskapen själva, tillsammans med företagen.

Bertil Svensson var en av få som hade någon erfarenhet av området och han började med att hålla en kurs för både företagsrepresentanter och sina egna kollegor. Vid samma tid hade Högskolan anställt en disputerad lärare som var expert på datorgrafik, och 1986 startades CBD.

Heltid i Luleå men kvar i Halmstad

Redan vid slutet av 1980-talet lämnade Bertil Svensson egentligen Högskolan, men blev i praktiken kvar med ena foten i Halmstad. Rektorn för Luleå tekniska högskola hade tagit kontakt och frågat om han ville bygga upp deras nya forskningsområde datorteknik, och sedan bli professor för det.

– Jag hade inte haft en tanke på att bli professor någonstans, men jag tackade ja. Det var ju en fantastisk möjlighet. Det var en heltidsanställning, men jag fick gärna ha en del av min verksamhet längre söderut och pendla mellan arbetsplatserna. Många i Luleå gjorde på det viset.

Så Bertil Svensson behöll en del forskning i Halmstad och tillbringade varannan vecka där, varannan i Luleå som tillförordnad professor. Frun och barnen var kvar i Halmstad, i hemmet som låg så nära flygplatsen att Bertil Svensson promenerade dit när det var dags att resa till jobbet. Det fungerade bra, tyckte han, och ännu bättre när han med tiden övergick till att bara tillbringa några dagar var tredje vecka i Norrbotten. När den ordinarie professuren i Luleå utlystes 1991 sökte han den, men fick samtidigt en fråga från Chalmers i Göteborg om att söka motsvarande tjänst där. Det gjorde han, och erbjöds båda.

– Det var jättesvårt att välja, men jag var ju tvungen. Även om jag tyckte väldigt mycket om högskolan i Luleå så blev det Chalmers. De var så ivriga och engagerade i det jag gjorde och det fanns unga forskare där som arbetade åt samma håll som jag.

Kunskap från Halmstad stöpte om Chalmersutbildning

Under tiden i Göteborg hade han doktorander inte bara vid Chalmers utan också vid Högskolan i Halmstad, som vid den tiden inte hade någon egen forskarutbildning. Den nye Chalmersprofessorn fick också en ovanlig uppgift: han förväntades stuva om rejält i civilingenjörsutbildningen i datorteknik.

– Det var en del av en nationell satsning, med starkt stöd från Chalmers ledning. De ville se en revolution. Utbildningen skulle bli så intressant att även tjejer skulle välja den!

Bertil Svensson drar på munnen. Bland det första han gjorde var att ta Chalmers-kollegorna till Högskolan i Halmstad på studiebesök. Med inspiration därifrån och sakkunskap från Chalmersanställda pedagoger gjorde de sedan om programmet i Göteborg. I stället för detaljinriktade, lite nördiga kurser som främst lockade dem som älskar programspråk, byggdes en utbildning som satte detaljkunskaperna i ett sammanhang. På vilket sätt kunde datortekniken göra nytta i samhället? Studenterna fick själva reflektera över vad de trodde datorer skulle bidra med både i samtiden och framöver. De började arbeta i grupper och planera egna projekt.

– ”Det hade vi aldrig trott skulle hända här på Chalmers, att någon skulle förändra utbildningen så mycket”, sa kollegorna. Så bra hade det inte kunnat bli utan min erfarenhet från Halmstad, säger Bertil Svensson.

Ingen traditionell högskola

1997 ansökte Högskolan i Halmstad om att få ha egna professorstjänster, och året därpå sökte och fick Bertil Svensson en av de första professurerna. Att lämna Chalmers betydde att lägga vissa möjligheter bakom sig, konstaterar han. Vid ett stort, välkänt lärosäte får man automatiskt bra kontaktyta mot världen, och det var lättare att hitta forskningsfinansiering. Men Halmstad hade andra fördelar. Det kändes enklare att åstadkomma tvärvetenskapliga samarbeten vid en liten högskola där det var nära mellan specialkompetenserna. Många anställda kom från andra lärosäten och andra länder, och deras erfarenheter smälte samman till något nytt. Vid större universitet kunde en avdelning i stället vara befolkad av människor som stannat kvar på samma plats i många år, först som studenter, sedan som licentiat-studerande, doktorander och lektorer.

– Men Halmstad var ingen traditionell högskola på det viset. Och genom rekrytering från utlandet byggde vi med tiden ett kontaktnät till toppuniversitet som Berkeley, MIT och ETH. Det tror jag betydde jättemycket för oss.

Även vad gällde forskningsfinansieringen började det att gå lättare för Halmstad vid den här tiden. Ett viktigt skäl var bildandet av KK-stiftelsen, Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling. Den ingick i en handfull forskningsstiftelser som skapades ur de avvecklade löntagarfonderna, och hade som del av sitt uppdrag att öka kontakten mellan näringsliv och akademi.

– Det blev en chans för oss i Halmstad. Vi hade industrins förtroende redan, de visste att vi fick saker att hända. Genom KK-stiftelsen fick vi tillgång till pengar som inte ens Chalmers hade, säger Bertil Svensson.