Uppluckringen av principen om decorum: den tidigmoderna svenska begravningspoesin i ny belysning

Begravningspoesi är liksom bröllopsdiktning en form av tillfällespoesi. I tidigmodern tid gällde att all tillfällespoesi skulle anpassas efter decorum-principen. Tillfällesdiktaren förväntades välja sitt tema så att det ”stämde med tillfällets art och med vederbörande adressaters ställning”; utförandet skulle avpassas efter temat, adressaterna och tillfället i enlighet med poetikens regler. Tillfällesdikten får härigenom en ”generell, objektiverande prägel”, där det ”personliga […] reduceras till ett minimum.” Principen om decorum intar en central ställning i 1600- och 1700-talets poetik, och de ”flesta av poetikernas regler kan återföras på den.” (Hansson 1975: 45ff).

Gravdiktningen fast genre fram till 1600-talets slut

Av detta får man intrycket att även gravdiktningen är en fast genre med ett givet innehåll, främst realiserad genom en hög och allvarlig stil. Fram till 1600-talets slut är detta korrekt. Poeten hade att noga beakta föremålens och diktens mottagares kön, ålder och ställning. Men under de drygt tio år som Daniel Möller bedrivit forskning om svensk och internationell gravdiktning från tidigmodern tid har han kommit att observera en radikal förändring i vissa tongivande poeters praktiska syn på
decorum, en förändring som haft avgörande betydelse för den svenska tillfälleslitteraturens utveckling. På 1690-talet börjar nämligen decorum-principen att ifrågasättas i Sverige. Några mycket betydande poeter bryter mot den praxis Hansson talar om och som förordas i poetikböckerna.

I Daniel Möllers avhandling om svenska djurgravdikter 1670–1760 prövar han hypotesen att djurgravpoesin blev en litterär frizon där man kunde undersöka litteraturens gränser (Möller 2011). Möller noterade att poeterna förhöll sig friare till decorum när de skrev djurgravdikter än de gjorde i
gravdikter över människor, bröllopspoesi och lyckönskningsverser – detta trots att man i djurgravdiktningen ofta vände sig till kungligheter och de panegyriska inslagen därför var framträdande. Det har ibland gått så långt att principen endast blivit kvar som ett slags ram och alltså i det närmaste upplösts; det mest kända exemplet är Israel Holmströms epitafium över Karl XII:s Pompe.

Breddning av gravpoesins användningsområden

Anna Cullhed framhåller i sin recension av avhandlingen att ”det finns goda skäl att pröva Möllers hypotes på ett bredare material” (Cullhed 2012: 155). Uppluckringen av decorum-principen i den tidigmoderna svenska begravningspoesin innebar en omfattande breddning av denna poesis användningsområden men en undersökning av den successiva destruktionen av decorum-doktrinen har inte gjorts. Det är förvånande med tanke på alla de återverkningar den haft inte bara på gravpoesin utan på tillfälleslitteraturen i stort.

I de retorik- och poetikböcker som konsulterades av tidens diktare föreskrevs hur en gravdikt borde utformas. Jacobus Pontanus beskrivning av vad som krävs för att åstadkomma väl avvägda
gravskrifter är den mest utförliga behandling av ämnet som stod till buds under svensk stormaktstid (Pontanus 1600). Kännetecknande för gravdikterna är att de ofta innehåller tre moment som i olika proportioner förespråkas i poetikerna, nämligen luctus (klagan över dödsfallet), laus (lovprisning), och consolatio (tröst åt de efterlevande), (Barner 1970, Krummacher 1974, Neukirchen 1999).

Där anvisas även hur annan tillfällespoesi, till exempel bröllopsdikter, bör se ut. Bröllopspoesins regler är emellertid mindre strama eftersom bröllopspoesin sågs som en lägre genre än gravpoesin. I bröllopsdikterna var det på sin plats att skämta, till exempel genom ordlekar på brudparets namn, något som även var vanligt i gravpoesin, där syftet dock inte var att skämta utan att bidra med ett konstfullt inslag i dikten. Att som Lars Johanson (Lucidor) i den kända ”Gilliare Kwaal” från 1669 förolämpa brudgummen och diktens mottagare var dock mycket ovanligt. Men även i dikter över döda, där man väntar sig utläggning av luctus, laus och consolatio, kunde poeterna göra oväntade utspel.

Ärekränkande dikter brott mot decorum

Johan Runius gravdikt på stenstil över borgarkvinnan Ursilia Wadst (”GRifft-Stod” från 1698, i förbigående nämnd i von Platen 1954: 282) karaktäriseras bäst som en ärekränkande dikt, en posthum paskill eller ett inverterat äreminne. En rad vändningar och flera allusioner på bibelpassager ger det sammantagna intrycket att dikten är en skrift som inte lovprisar utan tvärtom smädar den döda. Runius utmålar Wadst som en ockrare; hon uppges kombinera girighet med fromhet och halvbildning – en förhatlig kombination i Runius ögon. Eftersom det i stort sett bara var kvinnor av högre stånd som fick någon bildning, var det enligt decorum bara de som fick prisas för denna dygd (Hansson 1975: 94f med hänvisning till Pontanus). I dikten tillskrivs Wadst, ironiskt, en mängd lärdomar och uppges ha förkovrat sig i allt från ”den. Andeliga. Fächte. Konsten.” till fysik, aritmetik, fysiologi, geometri och geografi (Runius 1933: 123ff).

I ett av de elva kapitlen om gravskrifter i Pontanus poetik behandlas skämtsamma epitafier. Det kan förefalla som en motsägelse att sådana blivit skrivna, framhåller Pontanus, och som exempel på förevändningar för poeterna att skämta nämner han bland annat fattigdom, småväxthet och klent förstånd (Pontanus 1600: 234ff). Det framstår som mycket viktigt att skilja sådana dikter från det slag av dikt Runius skrivit. Runius har nämligen skämtat och smädat i ett sammanhang där detta inte väntades – och heller inte önskades, i varje fall knappast av den dödas efterlevande. Ett allvarligare brott mot decorum är svårt att tänka sig (jfr Möller 2013), och Runius var inte ensam. Möller har hittills identifierat ett fyrtiotal gravdikter från perioden där decorum delvis eller helt nonchaleras.

Olof Broms (1672–1722) har i en gravdikt över Runius framhållit att denne ”ey med andras kalfwar plöyde” (Runius 1733: sista opaginerade sidan). Det låter positivt i våra öron, men uppfattades tvärtom som något negativt i 1700-talets litterära och politiska klimat, där man väntade sig att författaren skulle iaktta decorum och ägna sig åt imitation av antika förebilder. Genom att förhålla sig friare än andra poeter till ”det passande” kom Runius att framstå som en nonchalant rimmare. Han ådrog sig kritik, bl.a. från den framstående Johan Hinric Lidén, verksam under senare hälften av 1700-talet, som noterat följande om Runius i sin anteckningssamling till avhandlingen Historiola litteraria poëtarum Svecanorum (UUB, U 144: 489): Poëtiskt Snille, men hyfsade aldrig sina skrifter; utan tryckte utkastet sådant det var. Rik på qvicka infall; men observerade sællan decorum, sacra profanis miscet [blandar det heliga och det profana].

Friare förhållningssätt gav rum för subjektiva idéer

Trots att man räknar med att en så kallad repertoardiktning (Engdahl 1987, Hansson 2012) var förhärskande före romantiken (poeterna använde sig i hög grad av en gemensam repertoar där olika stoffkretsar som antikens mytologi och så vidare ingick) framstår Runius och andra som både stilbildande och originella. Kravet på originalitet var under 1500- och 1600-talet och nästan hela 1700-talet en obekant företeelse. I stället gällde läran omimitatio. Man läste och använde framför allt de stora antika författarna som mönster och förebilder. Diktkonsten var en imitationskonst där idéer, formler och stilfigurer uppfattades som allmän egendom (t.ex. Greene 1982). Därför har det ofta hävdats att det är förfelat att betrakta ett verk av en 1600-talspoet som personligt (t.ex. Gustafsson 1967), men även under stormaktstiden fanns det diktare som gav uttryck åt subjektiva idéer, inte minst i begravningspoesin.

Det hände att 1600- och 1700- talets poeter skapade högst personliga dikter. Möller menar att detta hör intimt samman med uppluckringen av decorum-principen. Imitationsdoktrinen kan uppfattas som ett kreativt redskap, som varken utesluter poetisk förändring eller poetisk originalitet. Möllers hypotes är att det framför allt var Lucidor (1638–1674), Holmström (1661–1708) och Runius (1679–1713) som bidrog till införandet av ett friare förhållningssätt gentemot decorum i den svenska litteraturen.

Vad innebar förändringen för författandet av gravdikter?

Eftersom även andra, numera bortglömda tillfällesdiktare sannolikt spelat en roll i uppluckringen av doktrinen, syftar projektet till att studera beståndet av gravdikter i Kungliga bibliotekets (KB) personverssamlingar, mellan åren 1600 och 1800, i enlighet med den metod Möller framlägger i sin recension av Hansson 2012 (Möller 2012: 202ff), där han vänder sig mot att vissa decennier får determinera dikturvalet och efterlyser studiet även av handskrifter.

Möller ställer frågan vilka uttryck uppluckringen av principen om decorum tog sig och vad den innebar för författandet av gravdikter i Sverige 1600–1800. Hur påverkade gravdikter som Runius dikt över Wadst epitafiegenrens utveckling? Vilka riktningar tog den svenska gravdiktningen jämfört med internationell gravdiktning? (Scodel 1991 och Guthke 2003.)