Äventyr, vänskap och brinnande batterier
Brinnande batterier, bad i en iskall fontän, vänskap, eufori, stekande sol och en triumfatorisk målgång. Så skulle man kanske kunna sammanfatta det fantastiska äventyr som studenterna i Halmstad University Solar Team upplevde under sin resa till Australien, där de deltog i Bridgestone World Solar Challenge – världens största tävling för soldrivna bilar.
”Man kan verkligen kalla det som vi har varit med om för ett äventyr. Det har inneburit mycket hårt arbete, men har också varit oerhört roligt.”
Adam Jisland, projektledare
Den första upplagan av Halmstad University Solar Team – HUST – bestod av ungefär 30 studenter som alla läser på Utvecklingsingenjörsprogrammet vid Högskolan i Halmstad. I Högskolans största studentdrivna projekt någonsin konstruerade de en solenergidriven racingbil – Heart 3 – som de sedan skeppade till andra sidan jorden och körde rätt genom den australienska öknen i konkurrens med några av världens ledande högskolor och universitet.
– Man kan verkligen kalla det som vi har varit med om för ett äventyr. Det har inneburit mycket hårt arbete, men också varit oerhört roligt, säger Adam Jisland som har varit projektledare.
Tillsammans i med- och motgång
Under de två år som de har arbetat med projektet har gruppen blivit tätt sammansvetsad. De har mött svårigheter och triumfer tillsammans, och stöttat varandra när det har varit tufft, till exempel när bilens batteri fattade eld under en av testkörningarna och de trodde att de inte ens skulle komma till start.
– Allting gick verkligen jättebra. Vi hade gjort sex stycken testkörningar och bilen gick fint. Vi fick bra tider och allt flöt på som det skulle, ända fram till den sjunde testkörningen, berättar Adam Jisland och fortsätter:
– Under den sjunde testkörningen hade vi bestämt oss för att trycka på lite mer för att se vad bilen egentligen gick för. Jag åkte med i följebilen och Kevin Håkansson körde Heart 3 när det plötsligt började lukta bränt gummi. Efter nästa kurva smällde det till och bilen stannade. Den gick inte att starta igen, så vi fick hämta den från banan med lastbil. När vi fick tillbaka bilen till garaget och kunde börja undersöka den insåg vi ganska snabbt att det var batteriet som hade brunnit. Där och då kändes det som om allting rasade. Det var det största nederlag jag någonsin har upplevt. Bland det tyngsta var att se hur mina lagkamrater tappade allt hopp. Min utmaning som projektledare blev att ta dem igenom det och att hitta tillbaka till teamkänslan. Jag visste ju att vi skulle lösa det, men jag hade ingen aning om hur det skulle gå till.
Ljuset i tunneln
Medan lagets batteriansvarige Pontus Nordström arbetade med att försöka laga batteriet tillsammans med elteamet fokuserade resten av laget på att få färdigt de sista detaljerna på bilen. Adam Jisland beskriver ett samarbete utan dess like:
– Jag har aldrig varit med om något liknande. Alla arbetade tillsammans för att försöka se till att vi skulle kunna komma till start några dagar senare.
När allt hopp tycktes vara ute uppenbarade sig plötsligt ett oväntat ljus i tunneln.
– De andra lagen märkte att någonting hade hänt, och plötsligt kom representanter från Durham University fram och erbjöd oss att använda deras reservbatteri som de själva hade använt i loppet två år tidigare, år 2017. Det nya batteriet var av en helt annan sort än det som hade brunnit, men vi bestämde oss ändå för att tacka ja. Det var ett fantastiskt erbjudande! säger Adam Jisland.
Batteriet från Durham University behövde byggas om för att passa Heart 3 och tiden var knappt. Det var bara lite mer än ett dygn kvar tills bilen skulle besiktigas, och efter det följde det som kallas för ”dynamic scrutineering” – körtester. Laget arbetade dygnet runt och bilen fick besiktigas utan batteri. Samma morgon som körtesterna skulle äga rum blev de sista detaljerna färdiga. Alexander Sollin körde bilen:
– Vi hade visserligen hunnit få färdigt allting så att det gick att köra, men batteriet var inte ordentligt optimerat för vår bil. Trots det gick det väldigt bra och vi klarade testet utan problem, berättar han. Sanna Arvidsson som har arbetat med projektets marknadsföring fyller i:
– Glädjen som hela laget kände när vi blev godkända är helt obeskrivlig. Jag kommer aldrig att glömma den känslan. Det var fantastiskt.
– När jag fick registreringsskylten i handen höll jag nästan på att ge kontrollanten en kram. Det var så nära jag någonsin har kommit ren eufori, säger Adam Jisland med ett brett leende.
– Vi fick faktiskt skicka hem Adam från tävlingsbanan efter körtestet. Han hade varit vaken i över 48 timmar och höll på att somna stående, säger Kevin Håkansson och skrattar varmt.
En tävling fylld av äventyr
När startsignalen ljöd och bilarna lämnade tryggheten i Hidden valley för att ta sig an den 300 mil långa resan från Darwin till Adelaide rullade Heart 3 iväg med ett batteri som inte var optimerat, och i lagets bakhuvuden fanns hela tiden vetskapen om att deras tidigare batteri hade brunnit. Därför bestämde de sig för att inte gasa på för fullt utan att ta det säkra före det osäkra.
– Vi visste inte säkert vad det var som hade orsakat batteribranden, och därför vågade vi inte pressa bilen. Vi drog ner motorns kapacitet och blev vi tvungna att köra långsammare än vad vi hade planerat, säger Adam Jisland.
Problemen med bilen ledde till att laget till slut var tvungna att avbryta tävlingen.
– Med den hastigheten som vi var tvungna att hålla skulle vi helt inte hinna i mål inom den utsatta maxtiden. Därför valde vi att avbryta, säger Alexander Sollin.
Adam Jisland fyller i:
– Vi fick bryta loppet, men egentligen spelade det inte så stor roll. Vi ser inte på det som ett nederlag. Den stora vinsten var hela processen innan, från att vi började med projektet hemma i Sverige och genom allt som hände i Australien. Vi var vinnare redan när vi stod på startlinjen.
Trots att laget inte körde hela sträckan fick de gå i mål. De startade upp bilen igen och körde den över mållinjen i Adelaide, precis som de hade drömt om i två hela år.
– Jag har hela tiden föreställt mig hur vi går i mål. Det finns en fontän i målområdet där lagen brukar bada, och min målbild har handlat om hur vi hoppar i den där fontänen. Nu fick jag äntligen uppleva det på riktigt. Det var fantastiskt, men fruktansvärt kallt, säger Adam Jisland.
– Att komma i mål var väldigt skönt. All stress och spänning släppte och vi kunde bara njuta, lägger Alexander Sollin till.
Många lärdomar och en fantastisk upplevelse
Att arbeta med projektet har varit både lärorikt och utmanande. Det har funnits stunder när studenterna till och med har varit nära att ge upp, men viljan att åstadkomma något stort var alltid större.
”Vi har utvecklats oerhört mycket, både som personer och som grupp, genom det här projektet. Det har varit lärorikt och det har öppnat dörrar.”
Kristian Persson
– Det har funnits stunder när det har varit svårt. Vi hade ett krismöte för att bestämma om vi skulle gå vidare eller om vi skulle lägga ner projektet. Där och då var det tufft, men i efterhand är jag väldigt glad att vi bestämde oss för att fortsätta. Det här är det absolut bästa jag har gjort, och det har gett mig så mycket, säger Adam Jisland. Kristian Persson fyller i:
– Vi har utvecklats oerhört mycket, både som personer och som grupp, genom det här projektet. Det har varit lärorikt och det har öppnat dörrar. Människor känner igen oss och vet vad vi har gjort, och vi får till och med jobberbjudanden. Det är jättekul!
