Den här sidan är utskriven från Högskolan i Halmstads webbplats (www.hh.se). Texten uppdaterades senast den 2018-12-27. Besök webbplatsen om du vill vara säker på att läsa den senaste versionen.

2018-12-27

Svårt för funktionsnedsatta att anmäla sexuella trakasserier

När Alina Frennessen och Sanna Quist, båda med erfarenhet av arbete med funktionsnedsatta unga, skulle skriva kandidatuppsats var det lätt att välja ämne – de ville studera funktionsnedsattas upplevelser av sexuella trakasserier och hur stödet till dem som blir utsatta fungerar. Det visade sig att de flesta av kvinnorna i deras studie hade erfarenhet av sexuella trakasserier, oftast via sociala medier, och att stödet till de drabbade upplevdes som otillräckligt – bland annat på grund av den komplicerade anmälningsprocessen.

– Det ska vara tillgängligt för alla att känna förtroende för polismyndigheten och att göra en polisanmälan, tycker Alina Frennessen (t.v.), som tillsammans med Sanna Quist (t.h.) skrivit en kandidatuppsats i sociologi om funktionsnedsattas upplevelser av sexuella trakasserier.

– Personer med funktionsnedsättning är en utsatt och stigmatiserad grupp i samhället, och de har svårt att göra sin röst hörd. Vi ville undersöka om de upplever sig vara sårbara och utsatta för sexuella trakasserier, säger Sanna Quist och Alina Frennessen.

”Mest tjejer som blir utsatta”

Kandidatuppsatsen ”Jag tror inte man vågar berätta… En sociologisk studie om funktionsnedsattas upplevelser kring sexuella trakasserier och stödet som behövs” är Sanna Quists och Alina Frennessens examensarbete från programmet Samhällsförändring och social hållbarhet. I studien djupintervjuades nio funktionsnedsatta män och kvinnor i åldrarna 16–20 år, om sina upplevelser kring sexuella trakasserier. Det framkom att det oftast är kvinnor som utsätts för sexuella trakasserier.

– Ingen av killarna i studien hade blivit utsatt, och både killarna och tjejerna sa att det mest är tjejer som blir utsatta. De sa också att det förekommer mycket sexuella trakasserier på sociala medier – till exempel i kommentarer på bilder, säger Alina Frennessen.

De funktionsnedsatta som deltog i studien visade sig vara väl informerade om vad sexuella trakasserier är, men de visste inte så mycket om vilka rättigheter man har om man blivit utsatt för sexuella trakasserier. Det fanns också en stor osäkerhet över om man skulle bli lyssnad på.

– Vi upplevde att våra informanter mycket väl visste vad sexuella trakasserier är, men att det inte är där problemet ligger. De måste känna att de kommer att få det stöd som behövs om de gör en anmälan, säger Sanna Quist.

Få anmäler – bättre verktyg och stöd behövs

Studien visade att de personer som finns i de funktionsnedsattas omgivning behöver ha mer kunskap och bättre verktyg för att kunna stötta någon som blivit utsatt för sexuella trakasserier, och för att kunna hjälpa hen genom en anmälningsprocess.

– Det är något som måste förändras. Det ska vara tillgängligt för alla att känna förtroende för polismyndigheten och att göra en polisanmälan, säger Alina Frennessen.

Alina Frennessen och Sanna Quist menar att den som har en funktionsnedsättning redan är stigmatiserad i samhället och ses som annorlunda, vilket gör att det är lätt att hen faller offer för sexuella trakasserier – det är oftast enkelt att trycka ner någon som redan är i ett underläge. Många gånger känner sig den som är funktionsnedsatt inte heller tillräckligt viktig för att anmäla.

– Man blev väldigt illa berörd när de berättade att de inte känner sig viktiga nog för att gå till polisen, det var jobbigt att höra, säger Alina Frennessen.

– Det var därför jag började plugga – efter att ha jobbat med funktionsnedsatta och inte riktigt känt att jag blivit lyssnad på. Missförhållanden tystas lätt ner, även av personal. Om man jobbar på ett boende eller liknande så har man tystnadsplikt men samtidigt har man också anmälningsplikt. Har man då inte deltagaren med sig så är det svårt, säger Sanna Quist.

De känner båda en frustration över att det är så komplicerat att nå fram till en anmälan. Utifrån egna erfarenheter av arbete med funktionsnedsatta samt det vetenskapliga material som de tagit del av i samband med studien, kan de konstatera att det är väldigt få som anmäler. Det är ofta känsligt att över huvud taget närma sig ämnet och prata om det, med alla inblandade – de funktionsnedsatta själva, deras anhöriga och personal.

– Det här är ett känsligt ämne för alla, inte bara för dem som är funktionsnedsatta, men det blir ännu värre för dem eftersom de är i beroendeställning till andra. Mycket handlar om upplysning och information – det gör så mycket. Man behöver inkludera alla delar av samhället, det är som ett pussel, säger Alina Frennessen.

Ökat förtroende för polisen kan få fler att våga anmäla

För att förbättra läget och få de som är funktionsnedsatta att våga anmäla, tror Alina Frennessen och Sanna Quist dels att personal inom skola och omsorg måste börja prata om och informera om sexuella trakasserier – med varandra och med de funktionsnedsatta, men också att det vore värdefullt om polisen gjorde informations- och förtroendebyggande insatser.

– Någon slags beskrivning för hur man gör en anmälan vore nog bra. Det skulle göra det lättare för dem som utsätts för sexuella trakasserier att få kontakt med rätt personer som kan hjälpa dem vidare med en anmälan. Jag tror också att det vore väldigt bra om till exempel en myndighet som polisen kan besöka särskoleklasser eller liknande för att informera, lära ut och lära känna eleverna lite. Det skulle främja hela processen, säger Alina Frennessen.

Vill förändra inifrån

När Alina Frennessen och Sanna Quist blickar framåt hoppas de på att fler studier görs inom området. De har båda planer på att jobba med funktionsnedsattas livsvillkor i framtiden.

– Jag pluggar vidare just nu, men jobbar samtidigt inom olika verksamheter för personer med funktionsnedsättningar. Längre fram skulle jag gärna vilja öppna egna gruppbostäder och göra det så bra som möjligt för de boende, säger Sanna Quist.

– Jag jobbar också inom gruppboenden och som personlig assistent just nu. I framtiden skulle jag nog vilja arbeta på någon myndighet och försöka förändra inifrån, säger Alina Frennessen.

Sidan uppdaterad 2018-12-27